av M. Løwhøgen-Gaardvaar

Del 1
•Ett frö börjar gro

Det var hösten 1978 som jag träffade Magnus Fermin och Göran Arnberg för första gången. Vi stod faktiskt på scenen i Södra Latins aula och var helt unga. Läsåret skulle börja, det hade varit upprop och vi tittade klentroget på varandra. Detta var alltså våra nya klasskamrater.

Något senare stod jag med Arnberg på skoltrappan och jag vill minnas att vi diskuterade smörslungad potatis. En maträtt som jag då (och även på äldre dar) befunnit vara en delikatess.

Redan efter några dagar hade de unga herrarna Arnberg-Fermin funnit varandra och inte långt senare hade de bildat sin första orkester "Sonson Enterprises Inc" där bl.a. Peter Hansen, Leif Brodersen, Den Legendariske Roger Hansson och Karin Bäckström ingick.

Åren gick. Det till in absurdum dragna kultbandet "Bix Bixby" såg dagens ljus. Här anar vi för första gången det som skall bli grundpelarna i CB™:s estetik: humorn, perfektionismen och den redan då fullt utvecklade totala bristen på någonting som överhuvud taget kan associeras med det vedertagna begreppet "musikalisk smak"!

När "Bix Bixby" var som störst hade de en publik som kan räknas på ena handens fingrar. Noga räknat tre av fingrarna. De tre fansen hette Monica Åslund, Janne Hedblad och Håkan Jansson, så det var ju inte vilka som helst.

Men en dag var det slut på leken. De två herrarna fick jobb. Riktigt jobb. Musikal på Riksteatern. "Fantasticks" med Pontus Platin och Carina Carlsson i huvudrollerna. Nu var det BIG TIME tyckte grabbarna, var med i TV och skrev en musikal som hette "Ringo". Den gick på Göta Lejon ett halvår och var väl sådär. Jag har enligt säkra källor hört att kompositörsparet inte var helt nöjda med produktionen.
Alls.

Jämväl, åren går och våra hjältar jobbar på med olika typer av produktioner. Allt verkar frid och fröjd men innerst inne känner de båda att någonting saknas. De längtar tillbaka till den anarkistiska friheten hos Bix Bixby.

Ett frö börjar gro.

Del 2
•Den Yttersta Dumheten=Den Totala Friheten

Kanske kände Göran Arnberg och Magnus Fermin att det låg något speciellt i luften den där kvällen på Nytorgsgatan. De var nämligen egendomligt uppspelta. Måhända anade de att de hade hittat en säkerhetsventil för sina uppdämda frustrationer och outnyttjade talanger.

Det skulle vara ett band som skulle kunna spela vilken sorts musik som helst. Credot "Vi sjunger väl hur fan precis som vi vill!" fanns där redan från början. Här skulle inga njugga kapellmästare komma och säga nåt om Arnbergs pizzicatti: inga stingsliga kormästare skulle på ett nesligt sätt nedgöra Fermins diminuendi! Ånej! Frihet och frankhet var nyckelorden.

Tänka sig: en möjlighet att vara fullständigt utanför genregränserna. Att vara lika fel i alla läger. Att från den ena individen efter den andra höra:

-Ja den där låten är OK men den här vet jag inte...

Att äntligen få göra precis som man vill av ingen annan anledning än att man just då kände för att göra det.

Hur komma dit?

Svaret fanns där redan från början:
Den Yttersta Dumheten!

Genom Den Yttersta Dumheten kunde man frigöra sig från musikfascismens fjättrande bojor. Historien har gång efter annan visat att med dumheten som vapen kan man inte förlora! Den flinande fåntratten som stöter dolken i sin fiende. Via en djävulskt skickligt genomförd estetisk nacksving hade Arnberg/Fermin fått ned kulturparnassen på knä. Vad kunde man göra nu? Hur går man vidare efter en sådan smäll? Konsekvensen var oundviklig. Kontentan glasklar: Man bygger ett epos av dumheten...

"När man är en elva-tolv år" resonerade våra vänner "har man en viss insikt i de stora mysterierna. Hjärnan är fortfarande mjuk och mottaglig. Förhoppningsvis har inte musiknazismen bitit tag i smaknerverna så våldsamt ännu. Dessutom känner vi två grabbar i den åldern, nämligen oss själva. Vi gör låtar som vi skulle ha tyckt varit roliga när vi var i den åldern och läste Mad och garvade läppen av oss åt Danteböckerna."

Och så var det hela igång.

På Café String skizzades skivan fram och i lokalen på Kocksgatan spelades det in för brinnande livet.

Målet var att ha så roligt som möjligt. När den ene sjöng var den andre tekniker och vice versa. Ofta bröt de ihop i paroxysmer när de i ögonblick av klarsyn insåg att det de höll på med var så idiotiskt att det var skrämmande. Att dumhet på den här nivån faktiskt kan användas som ett vapen.

Inget av detta avskräckte dem dock tillräckligt. De starkt motiverade motståndstrupperna kämpade på. Alla allierade ställde upp utan minsta krav på ersättning. (Däremot utbetalades s k "virtual royalty") Att ge upp var det aldrig tal om, trots att starka politiska krafter vid ett flertal tillfällen försökte sabotera inspelningarna.

Del 4
•Mot nuet-Mot framtiden

Skivan kom ut och resten är historia. Kultstatusen var total. Grabbarna tog en bira på Carmen och pustade ut. Det är mycket hårt jobb med kontrapunkt och sånt.

Åren har gått och våra numera åldrade vänner ser tillbaka på ett liv fyllt av roliga möten, både med kollegor och vänner (och i vissa fall båda delar):

Dessa inkluderar

Benny Andersson, Björn Ulveus, Anders Eljas, Görel Hansér, Evabritt Strandberg, Jan Malmsjö, Loa Falkman, Mikael Samuelsson, Tommy Körberg, Carola, Galenskaparna, Stockholms Sinfonietta, BertÅke Varg, Lars Humble, Bosse Parnevik, Lars Amble, Tor Isedahl, Dan Ekborg, Anders Ekborg, Helen Sjöholm, Gävleborgs Symfoniorkester, Orsa Spelmän, Anders Engberg, Lotta Engberg, Hasse Gardemar, Peter Gardemar, Petra Nielsen, Charlott Strandberg, Mikael Bartosch, Anders Glennmark, Karin Glennmark, Jeanette Köhn, Elisabeth Berg, Åsa Bergh, Tua Åberg, Jonas Dominique, Kent Malte Malmström, Stig Ekstam, LarsErik Berenett, Janne Åström, Stefan Ekman, Anna Lena Hemström, Katrin Sundberg, Anders Ekdahl, Bortalaget, Stonecake, Janne Bergman, Backa Hans, Lasse Wellander, Lasse Jonsson, Thomas Ledin, Papa Dee, Peter Jöback, Mikael Jöback, Janne Radesjö, Bengt Lindkvist, Louise Raeder, Andreas Aarflot, Kjell Alinge, Ainbusk,